Efter mycket testande kom jag fram till att de minsta och "känsligaste" loken konsekvent gick bättre i innerspår i växeln. Detta kunde jag rätta mig efter tyckte jag. Det gick också med diverse justeringar att få egenskaperna hos växeln allmänt bättre. En viktig insikt var att det -försiktigt- går att snäppa loss växeltungan i den smala änden för service av de små känsliga mässingsblecken under. (Här visas en slaktad växel med hela tungan borttagen.) På bilden syns också att växelmotor o kabelanlutningar är bortskurna med förhöjt utseende som följd. Plasten var seg att skära i, men med värmt knivblad gick det bra.

Den bortskurna växelmotorn modiefierades så att växelföraren av tunn ståltråd blev frilagd. Den syns till höger på bilden. Denna tunna tråd ledde till idén att använda en synål som länkarm i själva växeltungan. Den friskurna motorn behövde stadgas och kapslas med eltejp. Den limmades därefter på en egen träplatta.

Växelmotorn monterad på undersidan av "marken". Hålet med den nestickande synålen syns längst till höger. Denna konstruktion har visat sig vara lika funktionell och pålitlig som växelns original-utförande.

Märklins böjda växlar i z-skala har dåligt rykte, många z-rallare väljer bort dem helt. Några böjda alternativ i andra fabrikat finns inte. Problemet är att i synnerhet mindre lok utan boggier lätt fastnar vid passage. Jag har lagt ner en del energi på två saker med växlarna:
1. Att få bukt med ovan nämnda problem.
2. Att hitta en bra metod att bygga ner växelmotorerna "under marken". Mer verklighetstroget och mycket snyggare!

Jag provade med en medelstor synål och -voilà- visst gled ståltråden fint i ögat! Jag skar försiktigt ett hål i rälsbädden under växeltungans tvärslå och borrade ett lagom trångt hål som säte för nålen. Viss precision krävdes.

Synålen noga uppmätt, tillkapad, monterad, injusterad och limmad med cyanolim.

Detalj av stationsområdet med konverterade växlar.