Varför digitalt? Därför att digitaltekniken är spännande. Vad gäller modelltåg så öppnas helt nya möjligheter att kontrollera en mängd olika saker. Här några exempel:

• Varje lok har en egen adress vilket möjliggör att köra många tåg helt oberoende av varandra på en och samma bansträcka.
• Hos ett lok kan man in i minsta detalj ställa olika parametrar för köregenskaperna, t ex acceleration och decceleration. Dessutom förbättras gångegenskaperna generellt, t ex krypkörning. Loken går även tystare.
• Belysning hos lok o vagnar kan lysa även när tåget står stilla.
• Hela trafiken går att programmera i förväg för de mest komplexa scenarior inklusive ljud- och ljushändelser.

Det är kanske bara en tidsfråga innan digitaldrift blir standard även i Z-skalan. Men för mig blev det närmast en ”sport” att försöka bemästra denna teknik på egen hand. På Internet kan man utbyta tips inom den lilla gruppen digital-z-entusiaster runtom i världen..

Utvecklingen går mot allt bättre teknik i allt mindre storlek. De lokdekodrar jag nu använder –Lenz MINI Gold- är vida bättre än de jag använde i mina första försök. De är väsentligt mindre, alltså lättare att bygga in. De är bättre säkrade mot allehanda felkopplingar. I början var överhettade dekodrar ett återkommande problem och många gånger har jag sett en svag rökslinga, strax följd av den speciella lukten av stekt elektronik! Rälsspänningen har också varit en kritisk faktor, men de flesta av dessa problem verkar nu vara lösta. Om dekodrarna nuförtiden smälter beror det oftast på den extrema utrymmesbristen i Z-loken. Hamnar en kabel det minsta fel inne i loket kan det bli kortslutning och det är bokstavligen färdigkört med den dekodern.

Mycket mixtrande har det även varit med programvaran Train Controller från Railroad&Co. Den är synnerligen avancerad och sofistikerad, men inte helt lätt att greppa för de oinvigde. Jag har nog aldrig upplevt en så motig inlärningskurva med något dataprogram. Det är som så ofta en pedagogisk fråga. Att skriva en manual som är användarvänlig verkar ibland vara svårare än att göra själva programmet.  

I början hade jag stora problem bara med att via datorn få tåget att röra sig över huvud taget på den enklaste ovalbana. Det visade sig att även datorinterfacet från Lenz var med och spökade. Fel version, visade det sig omsider… Att så småningom på Nördingebanan få ett fullt fungerande blocksystem, där tågen väntar in varandra och följer varandra runt banan över olika spår på stationen och genom vändslingorna, det var heller ingen lek. Många timmars prövande och  funderande. Många komponenter och många parametrar som måste vara rätt för att det ska fungera i slutändan. Men till slut blev segerns sötma desto ljuvare!